I söndags hyrde vi en fyrhjulsdriven bil för att kunna ta oss längst söderut på Koh Lanta och ner till nationalparken. Vädret var grått och igenmulet på förmiddagen så vi gjorde en omväg och körde ner till Lanta Old Town och gjorde ett besök i templet. Denna staty fann vi utanför templet.

Tillbaka på västra sidan igen och vädret börjar arta sig. Några kilometer söder om Katiang Bay blir vägen katastrofdålig och vi tvekar flera gånger om vi törs fortsätta men så efter några kilometer blir vägen bra igen (!) och vi kommer fram helskinnade. Längs vägen bjuds vi på hissnande utsikt, den grönaste grönskan och vilda apor som springer över vägen och kastar sig i från trädtopp till trädtopp.

När vi parkerar bilen står välkomstkommittén på plats. Ett tiotal apor tittar nyfiket på oss för att se om vi har några godsaker med oss. De är så söta och man vill inget annat än att gå fram till dem men jag är lite reserverad eftersom ett bett från en apa betyder fem sprutor på närmaste vårdcentral. En klasskompis till Melker fick vara med om just det för några veckor sedan. Inget man är sugen på direkt.

Öh, du polarn, har du något krubb till mig va?

Vi stod länge och fascinerades av de fina djuren innan vi påbörjade vår promenad genom parken.

Fyren och den steniga västra stranden. Andlöst vackert.

Den östra stranden består av sand, sand och sand.

När det var tid för lunch fick vi en obehaglig överraskning. Aporna visste förstås mycket väl vad som var på gång och var grymt nyfikna och fräcka. Medan vi gick runt restaurangen lite för att titta på aporna runt omkring så passade en rackare på att hoppa upp på bordet och sno Melkers Coca-Cola. Vi drog en lättnaden suck att den lät bli kameror och plånböcker som också låg på bordet. Melker blev lite ledsen över colan och fick en ny av den snälla tjejen som jobbade på restaurangen (hon var för övrigt själv på restaurangen och vi var de enda gästerna). Medan vi satt och väntade på maten kretsade det apor runt oss och när Torbjörn, med Meja på armen, gick emot en apa och stampade i marken för att mota bort den, visade den istället tänderna och gick emot honom. Alla blev rädda och båda barnen började gråta och det blev helt plötsligt mycket olustigt att vara omringade av apor. Någon minut senare när Melker, Meja och jag satt vid bordet och pappa och Torbjörn gjorde vad de kunde för att hålla aporna på avstånd, kom det en apa smygandes på behörigt avstånd, men shit, vad snabb den var. På bara ett ögonblick hade den rusat fram, hoppat upp på bordet, via Melkers stol, bakom ryggen på honom och snodde hans andra burk coca Cola. Denna burk var dock öppnad så merparten av colan hamnade på golvet. Nu blev det riktig kallabalik när både Melker och Meja grät hysteriskt och var livrätta. Tjejen kom då ut med en slangbella och den minsann var effektiv. Vi behövde bara hålla upp den och aporna sprang iväg all världens väg. Efter det kunde vi i varje fall få i oss lite mat även om ingen av oss njöt nämnvärt av måltiden. Här nedan ser ni den lilla rackaren som tog den första cola-burken. Undrar om han kan öppna burken?

Här är vi på väg hemåt igen. Kolla in de fina husen. Vad fint de ligger inbäddade i grönska och vilken utsikt de har! Rakt ut mot havet (även om det inte framgår av denna bild).

I väntan på att vår städerska ska hinna städa klart i lägenheten stannar vi till Mong bar på Klong Nin Beach för lite förfriskningar. Melker hänger i en solstol.

Tobbe och pappa har fått syn på någt.

Meja vaknar och är sitt vanliga glada och nyfikna jag.

Moi som njuter av en underbart god Watermelon shake. Torbjörn har fotat.