Två personer visade sig vara fyra personer men de stuvar in sig i förarhytten och vi kommer tio minuter innan färjan avgår varpå det blir bråttom, bråttom att köpa mat. Färjan ska ta  sex timmar och ombord på båten finns det ingen mat, bara dricka. Några kycklingbaguetter går snabbt att få och vi går ombord  på färjan - ni vet en sådan färja som trafikerade Botkyrka-Ekerö någon gång på 40-talet. Att vara på "soldäck" (ett välvt tak med 40 cm högt staket) är helt uteslutet med två barn varpå vi tar oss ner till "sittsalongen". Trappan ner är precis så bred så vi kan baxa ner Bugaboon. Trappa och trappa förresten, det är mer som en brant vindsstege. Nere i salongen är det en bänk med plats för två personer på var sin sida om mittgången. Mittgången är för smal för vagnen + att det sitter fyra stycken stolpar mitt i mittgången vilket gör det lite extra besvärligt att ta sig fram. Eftersom vi är sist ombord finns det ingen tom bänk kvar åt oss. Även om salongen är knappt halvfull ligger det väskor och jackor på varje bänk. Vi sprider ut oss i salongen tills en vänlig dansk kvinna upplåter sin plats och Tobbe och jag kan får sitta bredvid varandra och hjälpas åt med Meja. Vi gör loss och påbörjar resan...

Självfallet är det den första dagen på flera veckor med klarblå himmel och stekande sol och i salongen öppnas fönster för korsdrag och för en någorlunda dräglig temperatur. Motorljudet i salongen är öronbedövande så det är knappt jag hör Jonas Malmsjös röst när han läser Paganinikontraktet för mig i min iPod. Melker spelar nintendo med en svensk jämnårig tjej och efter en liten stund somnar Meja. De tre första timmarna flyter på ganska okej, vi äter våra kycklingbaguetter, lite godis och förvånas över att ingen annan äter något. Resenärerna får veta att den enda toaletten ombord är ur funktion och att det inte finns något att köpa på båten (dricka that is). Nåväl, vi har så vi klarar oss, vi stannar till vid Koh Ngai, Koh Mook, Koh Chuek och Koh Kradang och människor kliver av och kliver på genom att long tailbåtar lägger till utmed färjans långsidor. 

Strax innan vi ska lägga till vid fastlandet och Trang Hat Yao Pier får vi veta att vi kommer att göra ett halvtimmes stopp där och att det då finns möjlighet att köpa lunch. ??? Hallå. Den information har inte vi fått. Då fanns det ju ingen anledning att släpa på lunch och meka ihop en pastasallad på morgonen. När vi kommer fram och lägger till frågar vi om vi kan stanna kvar på färjan eftersom vi redan har ätit och är mätta. Då släpper de nästa bomb, vi ska byta färja. Detta är ju helt odramatiskt om man är två vuxna med lite större barn eller ännu hellre bara två vuxna. Men med  barn, massa packning och därtill en barnvagn som det tog 10 minuter att ens få på plats i salongen så upplevdes bytet av färja inte som någon småsak. När vi kommer upp på däck så ser vi att båten lagt till utanför en större färja så för att ta oss i land får vi bära alla grejer runt ytterligare en färja. Det hade ju varit bra om det var den färjan vi skulle fortsätta med men det var det förstås inte. Utan upp med all packning på land och då kommer nästa överraskning. Det var inte en halvtimmes stopp, det var en timme och 40 minuters stopp. Tio i ett kom vi fram till piren och halv tre skulle färja fara vidare mot Koh Lipe. En titt på kartan avslöjade att vi inte kommit halvvägs till Koh Lipe än och att vi inte skulle vara där kl 16.00 som utlovats. Nu började jag bli ordentligt irriterar och ni som känner Tobbe och känner till hans tålamod kan ju tänka er vilket humör han var på... just det... katastrofalt dåligt humör. 

Jaha, vad gör man på en liten pir där det finns en väntsal, tre butiker och två restauranger och en landsväg? Vi åt upp sista matsäcken och släppte Meja fri att krypa och springa i väntsalen. Golvet där hade nog inte städats sedan 1969 för Meja var så svart och så skitig så det var rent bedrövligt. Men hon var sitt vanliga glada jag och sprang omkring och uppmanade alla att klappa händerna åt hennes konster och om någon hörsammade hennes önskan besvarade hon den genast med ett leende från öra till öra och visade upp alla sina åtta tänder. Efter lång, lång väntan kom nästa färja in och vi pustade ut när vi såg att den var betydligt större. I salongen fanns det nu fyra galonklädda fåtöljer på var sida om mittgången. Vi satte oss långt fram för att undvika motorljudet. Hettan var tryckande och någon passagerare uppmanade dem att sätta igång ACn eftersom fönstren inte gick att öppna. "ACn??? Den har varit trasig jättelänge." Suck.

I hettan tog det över en timme att söva Meja men sedan sov hon återstående två timmar och tjugo minuter som det tog till Koh Lipe. Tjugo i sex kastade vi ankare strax utanför Pattaya Beach och long tailbåtarna låg som ett pärlband för att hämta upp oss passagerare. Men nu var det ju inte så att alla skulle till samma strand och samma hotell och även om de haft åtta timmar på sig (jämfört med i förhand uppgivna sex) att organisera och systematisera för avstigningen så fanns det ingen struktur eller logik. Kaos och trängsel. Dessutom kraftig sjö så longtailbåtarna guppade med nästan en meters höjdskillnad när vi skulle klättra i båten. Vagnen med Meja i gick bra men Melker höll de på att klämma fast och tappa mellan båtarna varpå han blev ledsen och rädd.

Skönt var bara förnamnet hur vi kände när vi fick sätta oss på golfbilen och blev skjutsade till vårt fina lilla hus på Sita Beach Resort. Då var klockan över sex och vi var två timmar sena. Men här bor vi i varje fall jättebra. Men det ska jag berätta mer om imorgon för nu är julaftonen slut sedan 45 minuter och imorgon är det tidig start då vi har hyrt en egen long tail för att ta oss ut och snorkla.