Under tiden vi sitter och väntar får vi sällskap av dessa sköna damer och herrar.

Ett pyttelitet urval av alla de tusentals thaiballonger som reste sig upp i skyn och for ut över Indiska Oceanen och bar med sig en förhoppning om lycka för de familjer som sänt i väg de. Mycket stämningsfullt.

Här är resterna från vårt resorts fyrverkeri. Jag räknade till sju proppfulla flyttkartonger! Helt galet. Jag måste säga att nyårsfirande i Thailand var riktigt mysigt då alla samlades ner på stranden och njöt av skådespelet. Så att fira nyår utomlands igen kan jag mycket väl tänka mig. Men något mer julfirande utomlands det blir det nog inte för vår familj. Så det så!

Den här vackra sjöstjärnan låg på stranden en morgon. Den hann nog inte med tidvattnet ut igen eller så är den död och har spolats i land. Vacker är den i varje fall.

Premiär för frukost på tyska bageriet. Och det blev succé. Riktig ost och riktig skinka smakade underbart på smörgåsen. Melker var också nöjd efter att ha fått en vaniljmilkshake till frukost!

Inredningen går i gult, grönt och träfärgat. Fungerar inte hemma men här är det okej.

Här hittar man inte bara goda bakverk, de har även en riktigt fin toalett (som nästan når upp till svensk standard) vilket helt klart ger pluspoäng när man befinner sig på fik och restauranger.

Stället är byggt i olika etage och med olika terrasser med en fantastisk utsikt.

Vackra träslag och halmtak.

Fina bungalows med terrasser och fina kuddar.

Enkelt och smakfullt och eko. 

Utsikt från den lilla stranden nedanför.

Som tur var kunde de erbjuda barnstolar med spänrem annars hade vår vistelse där blivit mycket kort med en ettåring som vill upptäcka allt. Två bamburör med färgpennor och ett papper gjorde också susen. Meja satt i knappt två timmar och plockade i och ur färgpennorna i burken. Mycket spännande uppdrag!

Döm av vår förvåning när vi sprang på Anna och Nicklas där. Vi visste förstås av Annas syster Fia att de skulle vara där och vi hade t o m fått namnet på deras resort men vi tänkte, liksom dem, att springer vi på varandra så gör vi. Och det gjorde vi, vid denna pärla dessutom. Det visade sig att Anna och Nicklas följt bygget av resortet på facebook och bokat en bungalow när det bara fanns mockup-bilder. Vilken fullträff de fick till. Vi satt i varje fall och snackade och drack lite gott i ett par timmar tills det blev mörkt och det var hög tid att få i sig lite middag. Anna och Nicklas åker vidare till Singapore imorgon för att bo och umgås med vänner de har där. Trevlig resa önskar vi.

Precis som på Railey Beach finns här en gågata som kantas av restaranger, barer och små butiker.

Fin postlåda.

Gatan är trång, vilket bidrar till ett myller av männsikor, dofter och upplevelser på kvällen när det är som mest människor.

Stor buske som blommar med jättefina blommor.

Grillspett i långa rader. Kycklingdelarna ser lite suspekta ut. Man styckar inte på samma sätt som vi gör i Sverige. Den saken är klar.

Ett litet gatukök. Undrar vad det är hon har där i glasburkarna?

Ett litet minus med Koh Lipe är alla båtar som ligger utmed hela stranden. Eftersom Lipe är en bilfri ö så sker alla transporter med long tailbåtar. Att det dessutom finns fantastiska snorkel- och dykarvatten och massor med fina öar runtomkring bidrar också till ett stort antal båtar.

Det här är den lilla, lilla stranden som syns väster om Pattaya på ovanstående karta. Jag har tyvärr inget namn på den.

Kristallklart vatten, snövita stränder, djup grönska och vackra longtailbåtar. Man kan inte se sig mätt.

Kolla in det underbara trädet som skänker välbehövlig skugga. Visst är det vackert?!

En av de grejer jag gillar mest med Thailand förutom naturen och landskapet är att man med mycket enkla medel får till en mysig stämning. Det här stället består av en hydda, några solstolar, några mattor och några trekantiga thaikuddar. Hur enkelt och mysigt som helst.

Parasoller är det inte så gott om men här är ett resort som erbjuder skugga med färgglada dito.

Ett skönt thai-häng.

Först en exteriör bild.

Ganska smakfullt inredd faktiskt med mörka trämöbler, vita textiler, sandfärgat klinkers och så mörkgrönt och mörkrött som accentfärger.

Soffa och Melkers extrasäng, uteplats och så utsikten mot poolen.

Denna dag var handdukarna vikta till en liten elefantfamilj. Melker och jag tränade som galningar innan vi fick till en som kunde liknas vid en elefant. Benen var inga problem men huvud/öron/snabel var betydligt trixigare. Men nu tror jag vi har kommit på knepet.

Badrummet i jordnära färger. Senapsgul puts på väggarna, terrakottafärgat klinker och svart mosaik. Helt okej även detta. Men det häftigaste var att det nedsänkta badkaret var under öppen himmel. Priset man fick betala var förstås att vi hade påhälsning av gräshoppor, kackerlackor, grodor och myggor. Men det tog vi gärna. En rolig episod utspelade sig en kväll när barnen redan sov. Jag satt på uteplatsen och zippade på en Breezer när det plötsligt landade en tio cm lång groda en meter i från mig. Det roliga var själva ljudet den landade med. Det lät liksom plaff. Jag sa till grodan; Var i all världen kom du ifrån? Hoppade du från taket och ner? Då hörs det inne från badrummet; Det var jag som kastade ut den! varpå jag sa till grodan: Jag tänkte väl det. Inte skulle du väl göra ett sådant hopp och en sådan landning frivilligt.

Utsikt från badkaret - gröna växter, en vacker tavla och en klarblå himmel.

Melker var väldigt imponerad av att kunna bada i badkar utomhus fast ändå befinna sig inomhus.

Kom brorsan, vi klättrar ner här borta.

Gung, gung. Men du brorsan, varför är det bara jag som flyger så?

Okej, brorsan, nu flinar vi upp oss så blir vi av med mamma sen. Jag vet precis vad vi ska hitta på för bus...

Här har vi lagt till vid Waterfall beach. Underbar strand med träd som växet ut över stranden och ger skön skugga.

Här är sanden lika vit som på Koh Lipe men betydligt grövre och uppblandad med svarta sandkorn.

Killarna ligger ute och snorklar. Meja sover i skuggan och jag - surprise, surprise - går runt och fotograferar.

På stranden har vi sällskap av dessa glada thailändska män som sätter igång och grillar nyfångad fisk över öppen eld. Det dröjde inte länge innan underbara dofter spred sig längs den lilla sandstranden.

Här har vi förflyttat oss till Koh Adang. Här ligger vi helt ensamma och njuter av skönheten både ovan och under vattenytan.

Meja (på bilden med frisyr som gör att hon ser ut som Dartanjang från berättelsen om Loranga, Masarin och Dartanjang) och Torbjörn.

En trött Meja gosar med snorkellyrisk mamma. Torbjörn har fotat.

Det här är Thailand för mig: Liten smal sandstrand, turkost vatten och en otrolig grönska.

På vägen tillbaka till Lipe ser merparten av kustremsan ut så här. Tänk att så stor del av jordens yta fortfarande är oförstörd. Underbart att kunna njuta av den!

Någon har ritat ett reseminne i stranden. 

Två personer visade sig vara fyra personer men de stuvar in sig i förarhytten och vi kommer tio minuter innan färjan avgår varpå det blir bråttom, bråttom att köpa mat. Färjan ska ta  sex timmar och ombord på båten finns det ingen mat, bara dricka. Några kycklingbaguetter går snabbt att få och vi går ombord  på färjan - ni vet en sådan färja som trafikerade Botkyrka-Ekerö någon gång på 40-talet. Att vara på "soldäck" (ett välvt tak med 40 cm högt staket) är helt uteslutet med två barn varpå vi tar oss ner till "sittsalongen". Trappan ner är precis så bred så vi kan baxa ner Bugaboon. Trappa och trappa förresten, det är mer som en brant vindsstege. Nere i salongen är det en bänk med plats för två personer på var sin sida om mittgången. Mittgången är för smal för vagnen + att det sitter fyra stycken stolpar mitt i mittgången vilket gör det lite extra besvärligt att ta sig fram. Eftersom vi är sist ombord finns det ingen tom bänk kvar åt oss. Även om salongen är knappt halvfull ligger det väskor och jackor på varje bänk. Vi sprider ut oss i salongen tills en vänlig dansk kvinna upplåter sin plats och Tobbe och jag kan får sitta bredvid varandra och hjälpas åt med Meja. Vi gör loss och påbörjar resan...

Självfallet är det den första dagen på flera veckor med klarblå himmel och stekande sol och i salongen öppnas fönster för korsdrag och för en någorlunda dräglig temperatur. Motorljudet i salongen är öronbedövande så det är knappt jag hör Jonas Malmsjös röst när han läser Paganinikontraktet för mig i min iPod. Melker spelar nintendo med en svensk jämnårig tjej och efter en liten stund somnar Meja. De tre första timmarna flyter på ganska okej, vi äter våra kycklingbaguetter, lite godis och förvånas över att ingen annan äter något. Resenärerna får veta att den enda toaletten ombord är ur funktion och att det inte finns något att köpa på båten (dricka that is). Nåväl, vi har så vi klarar oss, vi stannar till vid Koh Ngai, Koh Mook, Koh Chuek och Koh Kradang och människor kliver av och kliver på genom att long tailbåtar lägger till utmed färjans långsidor. 

Strax innan vi ska lägga till vid fastlandet och Trang Hat Yao Pier får vi veta att vi kommer att göra ett halvtimmes stopp där och att det då finns möjlighet att köpa lunch. ??? Hallå. Den information har inte vi fått. Då fanns det ju ingen anledning att släpa på lunch och meka ihop en pastasallad på morgonen. När vi kommer fram och lägger till frågar vi om vi kan stanna kvar på färjan eftersom vi redan har ätit och är mätta. Då släpper de nästa bomb, vi ska byta färja. Detta är ju helt odramatiskt om man är två vuxna med lite större barn eller ännu hellre bara två vuxna. Men med  barn, massa packning och därtill en barnvagn som det tog 10 minuter att ens få på plats i salongen så upplevdes bytet av färja inte som någon småsak. När vi kommer upp på däck så ser vi att båten lagt till utanför en större färja så för att ta oss i land får vi bära alla grejer runt ytterligare en färja. Det hade ju varit bra om det var den färjan vi skulle fortsätta med men det var det förstås inte. Utan upp med all packning på land och då kommer nästa överraskning. Det var inte en halvtimmes stopp, det var en timme och 40 minuters stopp. Tio i ett kom vi fram till piren och halv tre skulle färja fara vidare mot Koh Lipe. En titt på kartan avslöjade att vi inte kommit halvvägs till Koh Lipe än och att vi inte skulle vara där kl 16.00 som utlovats. Nu började jag bli ordentligt irriterar och ni som känner Tobbe och känner till hans tålamod kan ju tänka er vilket humör han var på... just det... katastrofalt dåligt humör. 

Jaha, vad gör man på en liten pir där det finns en väntsal, tre butiker och två restauranger och en landsväg? Vi åt upp sista matsäcken och släppte Meja fri att krypa och springa i väntsalen. Golvet där hade nog inte städats sedan 1969 för Meja var så svart och så skitig så det var rent bedrövligt. Men hon var sitt vanliga glada jag och sprang omkring och uppmanade alla att klappa händerna åt hennes konster och om någon hörsammade hennes önskan besvarade hon den genast med ett leende från öra till öra och visade upp alla sina åtta tänder. Efter lång, lång väntan kom nästa färja in och vi pustade ut när vi såg att den var betydligt större. I salongen fanns det nu fyra galonklädda fåtöljer på var sida om mittgången. Vi satte oss långt fram för att undvika motorljudet. Hettan var tryckande och någon passagerare uppmanade dem att sätta igång ACn eftersom fönstren inte gick att öppna. "ACn??? Den har varit trasig jättelänge." Suck.

I hettan tog det över en timme att söva Meja men sedan sov hon återstående två timmar och tjugo minuter som det tog till Koh Lipe. Tjugo i sex kastade vi ankare strax utanför Pattaya Beach och long tailbåtarna låg som ett pärlband för att hämta upp oss passagerare. Men nu var det ju inte så att alla skulle till samma strand och samma hotell och även om de haft åtta timmar på sig (jämfört med i förhand uppgivna sex) att organisera och systematisera för avstigningen så fanns det ingen struktur eller logik. Kaos och trängsel. Dessutom kraftig sjö så longtailbåtarna guppade med nästan en meters höjdskillnad när vi skulle klättra i båten. Vagnen med Meja i gick bra men Melker höll de på att klämma fast och tappa mellan båtarna varpå han blev ledsen och rädd.

Skönt var bara förnamnet hur vi kände när vi fick sätta oss på golfbilen och blev skjutsade till vårt fina lilla hus på Sita Beach Resort. Då var klockan över sex och vi var två timmar sena. Men här bor vi i varje fall jättebra. Men det ska jag berätta mer om imorgon för nu är julaftonen slut sedan 45 minuter och imorgon är det tidig start då vi har hyrt en egen long tail för att ta oss ut och snorkla.

Jag kan inte se mig mätt på hav, horisont och solnedgångar. Någon gång i mitt liv vill jag bo vid havet.

Den lilla bukten är bara några hundra meter lång. Där finns ett resort, ett par restauranger, en bar och så några enklare bungalows.

Relax Bays restaurang. I trädet hänger en gul hängmatta. Där hängde vi hela dagen och gjorde till vårt camp.

Eftermiddagsfika med bullar och croissants från franska bageriet. Mums.

Meja promenerar på stranden. Hon går allt mer nu, men det är lite ojämn terräng på stranden så ibland får man ta till krypandet igen.

På den lilla stranden fanns miljontals snäckor och koraller och barnen ägnade dem timtal. Melker letade efter fina och stora exemplar medan Meja provsmakade en tredjedel av dem.

Mina fina kids!

Hmm, vilka ser godast ut?

6 000 km till Stockholm (eller Stockpolm som det står på skylten) och 18 500 till Bogota. Lågvatten och longtailbåtarna i den lilla bukten står på grund.

Solen sänker sig över Relax Bay och vi packar ihop efter en härlig och avslappnad dag fast förvissade om att vi kommer återvända hit en gång till innan vi åker hem.

Baren på nedre botten.

Ett stort träd ger karaktär och ökar myskänslan hos restaurangen. I trädet hänger det fullt med limegröna lyktor.

En våning upp finns det flera bord. På balkongen känns det nästan som om man sitter i trädkronan och äter.

Flera gröna lyktor.

Härifrån kan man också titta ner på dem som för kvällen deltar i cooking classes.

Ett par geckoödlor trivs bra i lampan.

Maten då? Time for lime kör en rullande sjudagarsmeny där det lagas och serveras en sex rätters provsmakningsmeny om dagen. På lördagar, då vi var där, serveras det:

Papaya salad

BBQ Chicken Satay with sauce and salad

The famous “Time for Lime Soup”

Stir-fry seafood with roasted chili paste

Snapper filet with red curry sauce

Mango panna cotta with sweet nuts

Här ser ni snapperfilén. Summa, summarum så var det gott som tusan och ett mycket trevligt ställe. Rekommenderas om ni någon gång har vägarna förbi!

Så här ser det ut. Själva dammen/bassängen (eller vad det nu kan tänkas kallas) är ca 50x50 m och så en brygga ut. I nedre vänstra hörnet är det en bassäng i bassängen och där slängs fisken vi tar upp i för att sedan få tillbaka sin frihet.

Här har vi den trevliga ägaren som är med oss hela tiden. Han kände igen Melker från förra gången vilket var lite kul. Ibland får han hjälp av barnen också när de lyckas slita sig från den populära motorcykeln som de åker fram och tillbaka på. Föraren är 10 år och sedan är de i fallande skala tre till fyra stycken på motorcykeln.

Här har i varje fall minstingen lyckas slita sig en stund och är med och övervakar våra framgångar.

Och framgångar blev det. Av 40 kast hade vi napp på 35 och fick upp 20. De var som galna och hoppade efter betet. Mellan ett och två kilo vägde de styck så de gav i varje fall lite motstånd. Fem olika sorters fisk fick vi upp. Melker och jag fick varsinn tvåkilos. Superkul!

Här har Tobbe fått en fin rackare!

I närbild!

En till!

Meja har vaknat och beskådar fiskefesten från landbacken. Nöjd tjej!