Shit så bra vi har det här. Livet leker verkligen. Melker stormtrivs i skolan och när han är där gör vi andra små utflykter, tar raska promenader på stranden (ja, vi latar oss faktiskt inte heeela tiden), plöjer bok efter bok och så busar vi förstå med vårt lilla sandmonster. Det senaste är att hon nu med jämna mellanrum böjer sig fram (som i muslimsk bön ungefär) och pussar sanden. Meja menar: Jag gillar ju mamma, pappa och Melker och pussar ofta och gärna på dem, men jag gillar ju sand också så varför inte ge den en puss lite då och då för att visa min uppskattning?