I Katrineholm där jag är född och uppvuxen, duggar det inte precis tätt med kändisar (årets understatement). En gång intervjuade jag Göran Persson för vår skoltidning på högstadiet. På den tiden var han kommunalråd i kommunen och var ju inte ens känd i någon nationell bemärkelse! Nåväl, på grund av den totala avsaknaden av kändisar under hela min uppväxt, imponeras jag idag djupt när jag ser kända män och kvinnor. Tyvärr händer det inte ofta, för att inte säga aldrig. Jag ser dem liksom inte, för jag tittar liksom inte. Jag är oftast i min egen lilla bubbla liksom, om du förstår vad jag menar liksom. Men om jag mot förmodan skulle se någon så låtsas jag (som den svensk jag är) inte om att jag faktiskt har sett honom eller henne. Så lågt sjunker jag inte!

Nåväl, idag såg jag i varje fall min första kändis sedan jag började jobba i Stockholm (i måndags). Jag upptäckte honom naturligtvis inte själv. Som sagt det händer ju inte. Istället var det min rara jobbarkompis Pia som tipsade att det hände saker på Söderstadion. Och minsann är inte den där lilla pricken i mitten Gert Fylking?! ... Va?.... Jovisst, han har den rosa träningsoverallen på sig!

Nu kunde ju historien ha slutat där, men efter arbetsdagens slut när jag, med ganska liten marginal till tåget skulle gå från Centralstationen, gick ut genom byggnaden på väg mot T-banan, så satt han där. Gert alltså. Helt ensam. Med helt normala kläder på sig och pratade tyst i en mobiltelefon. Två tankar slog mig under en mikrosekund. 1. Kan Gert prata TYST i en mobiltelefon? Hela situationen kändes liksom absurd. Något var liksom fel. Och 2. Ska jag (med tanke på att jag tagit de båda ovanstående bilderna tidigare på dagen) ta upp min mobiltelefon och ta ett kort på honom (självklart i smyg, för jag vågar ju inte fråga). Men som den svensk jag är så låtsades jag som ingenting utan skyndade bara vidare mot Gullmarsplans för dagen solbestänkta T-baneperrong.